Voff i vintermörkret!


Har ni tänkt på att ett år går jättefort fast det hinner hända så mycket, det är väl konstigt?

Nu börjar det äntligen dra ihop sig till lite vinter och kyla igen, den här sommaren var jobbig för vovvar med mycket päls! När det var som varmast fanns det bara en vettig sak att göra, att sova över eländet på ett kallt golv. Det är ju mycket smartare att sova när det är som varmast och så gå ut senare när det är lite svalare, eller hur?  Men matte var måttligt road när jag med ett stillsamt voff meddelade att temperaturen började bli mer njuffevänlig. Klockan halv tre på natten tyckte inte hon var någon bra tid för hundpromenad, fast hon fick lov att erkänna att det var ganska trivsamt att strosa runt när det var ljust, tyst och alldeles lagom varmt. Men det fick inte bli en vana sa hon, för hon kunde inte sova hela dagarna och promenera på nätterna. Hm, ni människor verkar inte vara så bra på att anpassa er efter omständigheterna, det gör vi fyrfotingar mycket bättre!

Jag höll förresten på att få en ny fyrbent kompis i somras. Det var en liten figur som kom inkrypande i vår trädgård gång på gång. Matte sa att det var en igelkott och att han skulle kunna få bo hos oss men att han inte tyckte att det var så kul att det stod en stor hund och skällde på honom varenda gång han visade sig! Jag som bara försökte hälsa honom välkommen och få honom att tagga ner lite grand! Det slutade med att matte bar iväg med honom till skogen varenda gång. Hon försökte tala om för honom att det inte var hälsosamt för små igelkottar att springa omkring på trafikerade gator, men han ville nog gärna lära känna mig för han kom faktiskt tillbaka ganska många gånger.

Vi har haft en massa tvåbeningar springande här i år också. Det började med att det skulle fixas ett badrum, har ni en aning om hur många snubbar det behövs för det? Det var snickare, rörmokare, mattläggare, plattsättare, elektriker, målare och så en som var flockledare. Oj vad det sprang folk här som jag måste hälsa på när de kom och gick! En av dem undrade om jag skulle släppa ut dem igen, han hade en kompis som hade jobbat på ett ställe där det fanns en hund som lät folk komma in i huset men inte släppte ut dem igen förrän husse eller matte kom hem!  Det är klart att jag släppte ut dem, men om de inte stängde dörren ordentligt fick de skylla sig själva om de fick sällskap på vägen!

Sedan, på sommaren, fick husse och matte för sig att taket skulle målas också och då började det springa folk här igen. Det var trevligt, de var inte så många, men en av dem hade vuxit upp med en njuffe så han tog sig alltid en liten prat- och klistund med mig.

Ni kan inte hälsa voff till min mamma i år för hon är ju i hundhimlen nu, men kanske om jag viftar lite extra på svansen när jag är ute så ser hon nog det, tror ni inte? Men ni får voffa till alla andra och fixa så att det ramlar ner mycket köttbullar och andra godsaker från julbordet så att alla får en riktigt

GOD JUL!

önskar Rufus och flocken