Gvgbnweenh,,nhq2e
Ja, som ni ser började jag skriva själv den här gången. Det var tänkt att bli någonting i stil med ”hej”, men mina tassar är inte gjorda för att skriva på tangentbord med… Eller om det är tangentbordet som inte är tillverkat för att passa hundar… Jag ska fundera på det senare! Hur som helst så fick jag springa och voffa lite på matte för att det här brevet skulle bli skrivet ordentligt. Till sist kom hon och hjälpte mig. De är så sega, de här människorna, jag har tjatat på dem hur länge som helst för att de ska hjälpa mig att skriva! Det var ju evigheter sedan jag skrev sist, nästan ett år! Då var jag jätteliten, kunde till och med gå in under stolarna! Nu kommer jag inte ens in under bordet, men jag brukar gå in där ändå (även om det innebär att jag välter halva huset på väg in).
Jag har lärt mig så mycket under det här året! Jag har blivit en stor och duktig hund som bara kissar utomhus och som inte drar i kopplet eller springer fram till folk jag möter! Sånt kunde jag inte när jag var valp, minsann!
Och jag har lärt mig att sniffa rätt på vantar i skogen! Det lärde jag mig i somras. Varenda dag i en hel vecka fick jag åka bil långt långt bort, och sen fick jag hoppa ur bilen och springa ut i skogen och hitta vantar som husse och matte tappat bort! Det var jätteroligt, och de blev så glada när jag hittade deras vantar! Det är kul att vara duktig och leta vantar, tycker jag, men jag förstår inte varför de envisades med att springa och lägga ut vantarna på ett nytt ställe så fort jag hittat dem!
De senaste månaderna har jag också fått åka mycket bil. En gång i veckan har de tagit med mig till ett ställe med en massa andra hundar, och så har de plockat av mig koppel och halsband och låtit mig springa helt lös! Första gången jag var lös tyckte de att jag var sååå duktig som inte sprang fram till den lilla schnauzern där bak och lekte! I två minuter var jag jätteduktig. Sen såg jag den lilla schnauzern…
Fast så kul var de inte att leka med honom, för det kom folk från alla håll med vattenflaskor och sprutade vatten på mig! Mitt i ansiktet! Kan ni tänka er en sån fräckhet? Det var inte alls kul! Sedan dess har jag hållit mig i skinnet, även om det har varit svårt ibland… Visst har det väl hänt någon gång att jag har lekt lite med den där boxern – men bara lite, för annars kommer kopplet fram igen, och så är det slut på friheten… Och det vill man ju inte riskera! Särskilt inte nu när det har kommit snö! Att springa runt i snön är nästan det bästa jag vet, men man får ju lite begränsad aktionsradie om man måste ha koppel på sig…
Snart är det jul också! Det är ännu roligare än snö! Jag har ju bara firat en jul, men oj vad kul jag hade då! Jag fick komma in i ett stort rum där jag aldrig hade varit tidigare. Eller, hm, ett stort rum där jag aldrig hade fått vara tidigare. Hur som helst, där fanns det en stor mjuk soffa som jag inte fick vara i, ett grönt träd som jag inte fick välta och en massa skojiga leksaker, med smarrigt prasslande papper och delikata snören, som jag inte fick leka med… Just den biten var ju inte så kul, förstås, men sedan visade det sig att några av de där frestande lådorna innehöll saker till mig!
Särskilt en röd leksak tyckte jag mycket om! Det var en konformad plastgrej med en liten tyngd i botten och ett hål i toppen. Tanken var tydligen att jag skulle putta lite med nos och tassar på den där grejen, så skulle det trilla ut en massa godis. Men, alltså, hallå, jag är newfoundlandshund! Sånt där dittande och duttande med tassarna är ingenting för mig – jag körde med det tunga artilleriet direkt! Det är mer än ett hål i den där leksaken nu…
Fast kul var det! Jag ser mycket fram emot årets julfirande!
Innan jag slutar måste jag berätta vad som hände för en vecka sedan!
Jo, nu när det är vinter och mörkt, är hela min flock väldigt noga med att ha reflexer på sig när de är ute och går. Eftersom jag också är ute och går, så tyckte de att även jag borde ha någonting som gjorde att jag syntes i mörkret. Sagt och gjort, när husse ändå var nere i Gävle förra helgen, så passade han på att inhandla en reflexväst (i hundmodell) till mig. Igår kom husse hem, och västen packades upp ur förpackningen, och, ja, ni kan ju se själva!
Detta är alltså en hundreflexväst i storlek XL, den största de hade. Egentligen skulle täcket gå ända bak till svansen, men han som designade västarna hade tydligen ingen njuffe! XL hängde som en liten halsduk på mig och övriga flockmedlemmar hade hysteriskt roligt åt detta! De låg dubbelvikta på hallgolvet och tjöt av skratt.
Vi tog med västen till kursen dagen därpå, och gav den till min boxerkompis. Dock inte förrän jag poserat i haklappen (eller västen) och även kursdeltagarna fått ta del av det roliga…
Nu har jag inte så mycket mer att säga… Jag vill önska er alla en god jul i förskott! Själv hoppas jag på att det verkligen blir en GOD jul i år. Ifjol fick jag aldrig tag på den där pepparkaksdegen som luktade så gott, men i år jag ska göra ett nytt försök!
Hälsningar Rufus!
P.S. Skickar några bilder till på reflexvästen. Jag var egentligen emot det, men blev nedröstad av resten av flocken… De tycker tydligen att jag ser väldigt lustig ut… Och, jo, det är faktiskt storlek XL! D.S.