Voff igen mammamattar!

Ojoj vilket år det har varit! Det började bra, som alla andra år, och sedan så fyllde jag år och var hos veterinären som vi brukar på sommaren. Ni vet det där stället där de säger så konstiga saker. Men den här gången fick jag beröm för mina fina tänder! Jag är noga med mina tänder faktiskt. När jag har ätit frukost brukar jag få en tuggpinne, det ska vara bra för tänderna säger matte. Ibland är de lite sega i serveringen här och då får man påminna med ett diskret voff för att de inte ska glömma bort den. Men efter middag får jag aldrig någon pinne, det är lite orättvist faktiskt, jag borde väl också få borsta tänderna två gånger om da’n tycker ni inte det? Jag ska jobba lite på det, tror jag.

Men vet ni, nästa gång jag kom till det där veterinärstället var det mindre roligt. Då kunde jag inte gå själv utan de fick lyfta in mig i bilen och upp på ett konstigt bord med hjul och så rullade de omkring med mig mellan olika rum och klämde och kände och fotograferade mitt ben. Och så sa de konstiga saker som vanligt, det första de sa var ”12 år för en sån här, det är bra jobbat”, vad de nu menade med det? Sedan så sa de att mitt knä var svullet och att man kunde prova med medicin och sedan slog de verkligen alla rekord när de påstod att om inte det fungerade så var det ”dags att ta farväl”! Men HALLÅ! Hur tänkte ni nu?! Jag har faktiskt en familj att ta hand om! Och ett julbrev att skriva. Och en jul att fira! Vaddå ta farväl, vem ska ta hand om dem då?

Sedan var det ganska jobbigt ett tag, för det där dumma knät gjorde att det var gräsligt besvärligt att resa sig. Jag fick en massa köttbullar med piller i och kunde gå några små rundor i trädgården men kul var det inte. Trappen in till huset var för svår och familjen ville inte att jag skulle vara ensam så då flyttade de ut i trädgården för att hålla mig sällskap istället. De tyckte inte att vädret var något vidare så de satte upp tak och tält och grejer överallt. Ibland när jag hade gått en - väldigt liten – tur i trädgården så bestämde det där besvärliga benet var jag skulle lägga mig och det kunde bli mitt på gräsmattan i regnet, då kom de och satte upp parasoller omkring mig för att jag inte skulle bli så blöt. Det var ganska tråkigt att bara ligga hela dagarna så jag brukade roa mig med att gnaga lite på något som fanns i närheten. Ett par gånger råkade det vara mina egna ben, det var inte så lyckat för då blev det stora geggiga sår och så fick husse och mattarna pyssla med dem också. Och sedan fick de reda på varför hundar ibland sover på rygg, det har de faktiskt ofta funderat över. Jo, det måste vara för att lufta underredet, för om man inte kan göra det så blir det väldigt ont och eländigt visade det sig, och då kladdade de på någon salva som passar till människovalparnas rumpor, den smakade inget vidare, men det blev mindre ont i alla fall.

Sedan var det något som gjorde att jag inte kunde öppna ögonen på ett tag också, och det var ganska svårt ta sig fram med tre ben och inga ögon när de hade ställt upp tält och parasoller och allt möjligt i hela trädgården.

Men efter ett tag så repade benet sig och jag kunde gå några svängar i trädgården varje dag och såren läkte och plötsligt kunde jag öppna ögonen igen. Då blev matte alldeles förskräckt för det var visst något som var väldigt galet med ena ögat och inte var hon riktigt nöjd med det andra heller. Så då började de droppa i mina ögon hela dagarna och hela nätterna och så höll vi på med det ett tag också.

Husse och mattarna säger att jag är en riktig fighter och vet ni, med tiden blev allting väldigt mycket bättre. Nu går jag promenader utanför gården varje dag igen, jag kunde ta för mig själv i hallonlandet (matte lämnade många hallon till mig i år!) och jag har fått ligga i snön igen! Och så har jag tränat upp en ny teknik när jag ska lägga mig och resa mig och jag har kommit på hur jag kan ta mig in i cykelförrådet där jag gillar att ligga. De säger att jag bara ser med ett öga, det går ganska bra det med, det var ju tur att jag hade två från början!

Trappan in till huset var lite problematisk förstås, när husse och mattarna tröttnade på att vara ute i regnet hela tiden så bar de in mig på kvällarna men det tyckte varken de eller jag var något vidare. Istället byggde de en ramp, rejäla doningar den här gången, inte en sådan där liten fånig som de höll på med förra året. Den är dessutom väldigt rättvis för det finns ingen trappa kvar utan alla måste gå på rampen. Så nu kan jag gå ut och in igen som jag vill, och eftersom jag har blivit klokare med åren så ser jag till att få lite belöning när jag har tagit mig upp för den! Inomhus har golven blivit förskräckligt hala. Jag tror att det är för att matte envisas med att skura dem stup i kvarten, men hon påstår att de har blivit slipade av all sand som någon (undrar vem?) har tagit med sig in i huset. Hur som helst åkte husse och matte till något som de kallade loppis och köpte en massa mattor och la ut överallt så det går lättare att resa sig när man har ett ben som är lite trött. Nu är huset hundikappanpassat säger matte.

Och nu är det snart dags att fira jul igen! Då kommer hela flocken att vara hemma, det gillar jag. Jag tror att jag kommer att få extra mycket godsaker i år. 

Hundhimlen får vänta, nu ska här ätas köttbullar och prinskorv!

Hoppas ni och vovvarna får en riktigt smarrig jul också.

En riktigt God Jul!

önskar Rufus och flocken.

Rampen fungerar som huvudkudde också.