Voff!
Nu har det gått jättelång tid igen sedan jag hörde av mig, ibland får jag tjata väldigt på de här människorna innan jag får som jag vill.
Jag har bott här ganska länge nu och vi börjar vänja oss vid varandra, de mänskliga flockmedlemmarna och jag. Fast de har sina egenheter. Till exempel så äter de stup i kvarten i den här flocken. Det är alltid nån som ska äta frukost eller lunch, eller kommer hem från skolan och ska ha fika, eller ska iväg på träning och ska äta eller kommer hem från träning och ska äta, eller också är det middag eller kvällsmat eller nåt annat. Köksbordet och alla bänkar är precis i lagom noshöjd och det luktar såååå gott! Men tror ni att jag får nåt? Inte en endaste liten munsbit fast jag tittar så bedjande. Ibland tycker de lite synd om mig så de kliar mig lite extra, då brukar jag låta dem sysselsätta sig med det och så lägger jag huvudet på sned och om jag har tur ser de inte att min tunga tar sig en liten utflykt på bordet och kan fånga in nåt gott. Fast de går inte på det där tricket längre, så jag får lägga mig ner och hoppas att de råkar tappa nåt. Det händer faktiskt ibland, och om det ramlar på golvet, måste jag ju få ta det, tycker inte ni också det? Golvet är ju faktiskt mina domäner! Det händer också att de glömmer saker framme på köksbänken, det är ju lite slarvigt av dem, då blir frestelsen för stor ibland, man är ju inte mer än hund… Jag minns fortfarande en pastasallad som stod framme när matte gick ut och gav kaninerna mat, den var mumsig!
Kaninerna ja, det är något annat som vi inte är riktigt överens om här i flocken. Jag har bott här i flera år nu och jag har faktiskt aldrig fått hälsa ordentligt
på dem. Husse och mattarna tror visst att jag tänker äta upp kaninerna, men jag vill ju bara leka lite med dem. Matte säger att resultatet nog skulle bli ungefär detsamma, åtminstone för kaninerna. Jag vet inte riktigt vad hon menar med det, men jag försöker i alla fall komma dit och presentera mig ibland. Då blir det ett fasligt hallå, dom kommer springande med kopplet och gör det som de kallar lasso-tricket och sedan får jag vara inomhus ett tag.
Världen är full av trevliga varelser som jag gärna vill hälsa på. När vi var i Norge i somras sprang det omkring en massa får på fjället. Husse tyckte att jag var för närgången, så då blev det koppel igen… Annars var det skoj på fjället, jag fick hjälpa till att bära upp packningen och sedan kunde jag ligga och ta igen mig i blåbärsriset, så ska en njuffe ha det! Vi åkte jättelänge i bil innan vi kom dit, så långt har jag aldrig åkt förut, men jag har ett eget krypin i bilen där jag har det lugnt och skönt. Jag sov hela resan och sedan sa de att jag var jätteduktig, de är lite lustiga de här människorna!
Innan vi åkte till Norge var det synd om mig i flera veckor. Vi gick på en sådan där skojig kurs där jag skulle leta på vantar som de hade slarvat bort i skogen och hämta saker och sånt. Då råkade jag stå på huvudet när jag skulle hoppa i vattnet och hämta nåt åt husse. Sedan fick jag sår i pannan och fick åka till veterinären och så rakade de av mig pälsen och smörjde mig med salvor och jag fick ha tratt, det var INTE skoj! Men nu har pälsen vuxit ut igen så jag har blivit mig lik. (De kallar det Dermot-frilla, det är visst nån på TV som har samma frisyr som jag, han är med i nåt program som heter Let’s dance, det programmet gillar jag inte, för då sitter flocken framför TV när jag vill gå ut på kvällspromenad! Jag brukar med några väl valda voff försöka påminna om mina hundiga rättigheter, men jag får i alla fall vänta tills de har tittat färdigt…)
I Norge vad det lagom varmt, men här hemma var det för hett i somras. Då låg jag helst i skuggan på skifferplattorna, ibland fick matte gå sin eftermiddagspromenad ensam, man orkar ju inte roa de här människorna jämt!
Nu är det bättre väder, regn och rusk är härligt! Matte är inte så förtjust av nån anledning, det är ett väldigt tjatande om grus och sand, det har visst nåt med mig och min päls att göra. Jag vet inte riktigt hur det hänger ihop, jag sitter snällt och låter dem torka mina tassar när vi har varit ute och mer kan man ju inte göra! Hon kan sopa golvet hur många gånger som helst om dan, det verkar väl onödigt? Men när det blir kallt och kommer lite snö så är alla nöjda och glada för då behöver de inte sopa så mycket.
Nu har de äntligen hittat en reflexsele i storlek som anstår en njuffe också! Det är annat det än den där fjantiga västen – i storlek XL, ha! – som de kom med i fjol. Så nu syns vi allihop när vi är ute i mörkret.
Även om vi inte alltid har samma åsikt om saker och ting så kommer vi för det mesta bra överens, min flock och jag. De är lite snåla med godbitarna, men det finns nästan alltid någon här hemma som kan tänka sig att klia en njuffe. De säger att jag är som mitt namn, ”kind-hearted”, jag vet inte riktigt vad det betyder, men det är nog nåt bra för de låter väldigt nöjda och kliar mig lite extra.
Nu är det snart jul och då får jag komma in i det där rummet med det stora trädet och alla skojiga saker igen. När de trodde att jag sov hörde jag något om att jag skulle få några köttbullar också, mums, det är vad vi hundar kallar en GOD jul!
Hoppas att ni och alla vovvarna hos er också får en GOD JUL med många köttbullar!
Voffa lite till alla från mig! /Rufus